Under min tid i Odensvi har jag hört många historier berättas om kronobåtsman Peter Amandus Fröling från Susebo under Frö. Detta är en hyllning till denne specielle man och jag har här samlat några av dessa historier här . (Förekommer även under namnet Frölling)

Peter föddes i Lundviken, Ukna socken 26/10 1856 då under namnet Petter Amandus Wibom. Namnet

Fröling antog han när han tog anställning som båtsman åt Frö rotehållare i Odensvi socken.

Hans far var torparen Nils Petter Wibom och modern Hedda Carolina Lind, 33 år.

Han gifte sig vid 38 års ålder med Anna Charl. Nilsdotter från Rumma, Tjuserum född 1867-01-11

.

De vigdes den 27/9 1895 i Hycklinge kyrka.

Peter Amandus Fröling dog den 18/10 1922.
 

Om kyrkoherde Rugnell

Han var ivrig kortspelare och i brist på motpart fick frun tjenstgöra. Så en mörk höstkväll då de spela som bäst fick de höra gnisslande vagnsbuller på gårdsplan och derpå hårda slag på fönsterrutan. Prästen gläntade på gardinen och titta ut, der en faslig skepnad stod och med ihålig röst sade att en kortspelande präst hörde djävulen till och nu vill jag ha dej. Då sprang prästen och kastade kortleken i kaminen och ljuset släcktes och det blev slut med spelet.

Till historien hör att gamla kyrkvaktaren Frölling agerade skam. Det hade slaktats en ko i närheten, den avdragna huden med vidsittande horn och klövar hade Frölling draperat sig uti och så en skottkärra som gnisslade. Ett litet sällskap var med som åskådare, men de fick avtåga utan prästen.

Historie från Odensviholmsarkivet

Båtsmanstorpet Susebo under Frö

Vanadis

Båtsman Fröling var inte med på Vanadis världsomsegling men flera av hans kamrater var. Många av de äldre båtsmännen menade att från denna resa skulle de aldrig återvända. Detta höll 72 Fröling med om. Han var säker på att jorden inte var rund, för så mycket hade han varit till sjöss. Och detta att kommendör Lagerberg skulle bli fartygschef bådade heller inget gott.

Pennorna 1964

Texten är hämtat ur Pennorna 1960

Erik Lehmann:

Nummer 72 Fröling
båtsman på Tjustkompaniet.

När man hör berättas om märkliga personer som levat och verkat under förgången tid, ha dessa i många fall varit antingen båtsmän, knektar eller soldater från Indel­ningsverkets dagar.

Uppe i Hallingebergsbygden i Södra Tjust härad av Kalmar län kan man sålunda ännu få höra ett och annat om den snarfyndige båtsman Ask, som tjänade för Elmarsrums rote och innehade båtsmanstorpet nummer 84 Sand­viken. Om hur han en gång i tjänsten "stämde blogen" på en matros som höll på att förblöda. Han hade fått ett otäckt krossår på ena låret och där stod inte mindre än tre doktorer kring honom. Men hur många förband och klutar de än lade på, så rann bion stötvis i_genom. Och när matrosen såg att ingenting hjälpte runkade han på huvu­det fram och tillbaka och vojjade sig:

—      Om ja bara hade Asken här — om ja bara hade As­ken här...

Men då blev doktorerna ilskna, och den närmaste fräste till:

—      Vad skulle en sådan som han kunna göra vid det här

Där på sjukhuset gick också nummerkamraten 85 Hellman på Mantelbo rote i Locknevi socken och gjorde sta­tionstjänst som det hette, och hur det var så gav doktorn honom order att gå och hämta dit 84 Ask.

Hellman och han var logementskamrater och särdeles

goda vänner för övrigt, och som Asken bland så mycket annat även var slängd med skrivning, brukade Hellman be honom skriva hem åt sig. Asken var rätt stor, hade slätrakad haka och mustascher på överläppen och där kom nu Hellman halvspringande och med andan i halsen mot honom:

—      Nu, du Ask, sa han, nu ska du följe mä te sjukhuset å där ska du göre va inte doktorera kan. Där ä en matros som blon håller på å rinne å, å dä ä te honom som du ä kalled ...

Då blev den eljest rätt så uppsluppne Asken ganska be­tänksam, och många ord sa han inte under ditvägen. Och inget svar gav han när han kommit innanför sjukhusdör­ren och blev tillspord:

—        Kan du göra något vid det här ?

—        Med raska steg gick han fram till den skadades läger

och lade händerna hårt om låret, och medan han strök nedåt, läste han troligtvis någon formel, ty i stället för blod kom det först vatten och sedan levrade det sig och stannade av helt och hållet.

Bredvid stod Hellman lika tyst som Asken och dokto­rerna, och när han skulle återvända till sitt, kunde den ene inte längre återhålla sin förvåning utan sa :

—        Men du måste väl ändå ha med själva Perkel att göra...

Hur som helst med den saken, så blev matrosen åter­ställd, och efter den stunden hade också 84 Ask ett stad­gat namn om sig att kunna "doktorera".

—      Du Ask, du ä ju lika jädri, som själve Selverögat nere i stan ... lät det. Som den ovanligt intelligente person han var, lärde han sig en hel del om sjukdomar och sårbehand­ling, under sⁱna kommenderingar på sjukhuset, vilket se­dan kom väl till pass. Och det fanns snart ingen enda båts­man på hans kompani som han inte givit något råd.

Men det var inte bara "blo" han begrep sig på, utan i hemorten botade han tandvärk och var mycket säker med lunginflammation. Hade Asken lagt på terpentinsduk, gick

nog den sjuke igenom ... och lika styv var han att skära karbunklar och mycket annat.

I grannsocknen Odensvi däremot är det båtsman Frö­ling på samma kompani som går igen i historierna. Där oppe är urgamla kulturbygder som anknyta sig till de hed­niska gudarna och deras dyrkan. Själva sockennamnet Odensvi pekar således direkt tillbaka på den gamle asa­guden Oden. Den grå byn norröver hette Harg, och där vid sjön där den tidigaste kultplatsen varit, kom sedan det första gudshuset att uppföras — detta, som var så litet och oansenligt, och som släppte in en sparsam dager ge­nom gluggar, försedda med skrapade skinn.

Mäster Nicolaus eller Nils, som namnet förkortades till, den femte prästen efter herr Peder, som ville förbli vid gammalt och fornt, och således var Dackes anhängare, bortsläpades härför av kungens folk och blev avrättad i Stockholm 1542.

Gården nere vid Kyrksjöns södra ände — Frö heter den — har således ännu i dag sitt namn efter Fröja, som var fruktbarhetens gudinna hos de gamle, och där intill var också en kultplats som ännu bär namnet Frökulla, och där ungdomen brukade samlas vid midsommartid.

Susebo under Frö. Fotograf Erik Lehmann ca 1945

Med denna gård som stamrote var det som Wibom, den­ne raske yngling, en gång på 1880-talet "skrev på", blev godkänd och antagen som båtsman för numret 72, fick båtsmansnamnet Fröling efter gården och flyttade in i båtsmanstorpet i utkanten av ägorna.

-          Jag har ett särdeles gott minne av båtsman Fröling, berättar en av hans forna kamrater, nummer 95 Bra. Han hade "skrive på" och blivit antagen för Kvellinge och någ­ra tillhörande strörotar i Gladhammars socken. Hans båts­manstorp hette Karlsnäs och är som så många andra nu­mera rivet.

När vi kom ner till tjänsten i Karlskrona på hösten 1880, förlades vi till en början högst uppe på tredje vind, ”Lusparren" kallad. Där kvarlåg vi sedan tills vi hunnit bli fördelade och erhållit var sina göromål och uppdrag. En del av manskapet logerade i våningen under oss, och re­kryterna för året, som ännu kvarlåg i treans kasern, skul­le överflyttas till den nya rekrytkasernen.

Där oppe på tredje vind hade vi Fröling med oss, och honom fick vi höra både bittin och sent, ska ja säjje.

Långt före reveljen på morgnarna kunde han stå upp­rätt i sin säng och hålla föredrag eller predika för oss. Vi kunde vakna vid att han så där predikade och stod i, och då höll han i filtens fåll med båda händerna uppdragna framför sig som en ryttare håller in tömmarna när han rider.

Vi begrep rakt inte var han fick allt ifrån. Ibland kunde det vara de mest tokroliga utlägg och betraktelser, och medan vi vred oss och höll på att förgås av skratt, kunde han byta om till något allvarligt. Då blev han också med ens så grov i målet och rösten lät som en domsbasun un­der takstolarna.

Mången gång var det svårt att hinna fatt hans ironise­ringar och vara med i galoppen, för se, han tog det precis som det rann opp i hans skalle. Och när sedan reveljen hördes bortifrån rekrytkasern, stämde han opp och sjöng de kända orden:

Gos-se, kom opp ... gos-se kom opp ...

Gos-sar, kom opp ... gos-sar, kom opp ...

Gos-sar — — — k-o-m — — o-p-p-p-p ...

Då måste även den mest sömnige och surmulne dra på smilbandet, ty hos oss vilade minsann inga ledsamheter, utan här gällde det gamla ordspråket, att "hör kör di ingen opp — å ingen gräver di ner, heller" ...

På Fröling och hans föredrag tröttnade vi aldrig. Han höll sina utläggningar om kvällarna också – långt efter sen tystnaden gått, och när så underbefälet, som gick ronden, väntades, höll han alltid ett öga bortåt dörren. Han behövde endast, ge akt på när dörrhandtaget vreds om, så kröp han blixtsnabbt ner under täcket och låtsades snar­ka, men så fort ronden var gången och dörren stängdes, var han genast oppe och tog upp tråden där den avbrutits.

Det var de mest befängda historier man kunde tänka sig. Det kunde röra sig om tjänsten i allmänhet, både här nere och i hemorten, om kamraterna, kyrkparaden eller arbetet på torpet, om den gamla mastkranen vid varvet, dockorna och fartygen, eller om upplevelser i Hoglands park, sjöresor och för övrigt allt upptänkligt mellan him­mel och jord. — Men predikningarna framför allt, och när han då slöt brukade han tillägga med grovt tonfall i må­let:

— Sa Lars — sa Lars ...

Med detta menade han Lars där hemma i Odensvi, soc­kenprästen.

Fröling var överallt välkänd bland manskapet i hela stan för denna sin ovanliga talförmåga, och vi som hade honom oppe bland oss kände oss särskilt tacksamma för hans angenäma underhållningar. Det fanns väl inte mera än en till, som gick opp emot honom, fast _på ett helt annat sätt, och det skulle då vara "Agge Wiréen", rolighetsmi­nistern på korvetten "Balder"'. Wiréen var 1:ste eldare och hantverkskorpral och hade 44 till nummer.

Ett par gånger under förvintern hade vi fått avlyssna "Balders kvartett", bestående av sångare bland underbe­fäl och manskap. Det var muntert värre och särskilt när "Agge" sjöng Bellman för oss. Det roliga blev emellertid inte så långvarigt, ty rätt vad det var så stack ju "Balder" ut på vinterexpedition till Medelhavet.

Så gick tjänsteåret 1882 sin gilla gång. Vart femte år var det ju generalmönstring på Lunds gästgivaregärd i Gladhammars socken, där hela Tjustkompaniet hade att möta upp, från nummer 1 Trysberg uppe i Tryserum, till nummer 118 Bring nere i Kristdala. Munderingarna skulle vara på och rotehållarna fick skjutsa till ort och ställe. Där på bytorget i Lund ställdes kompaniet upp på två led av rapportkorpral 106 Mersberg i Tolen, Gladhammar, med biträde av vice korpral Vipa i Sinnerum vid Solstadström i Västrum, eller 69 Enström från Karrum i Odensvi och så vidare. Kompanichefen, kapten Hjelm i Västervik var närvarande och vid mönstringsbordet befann sig även en kommendör och en doktor.

Det kommenderades "Giv akt", och vars och ens korp­ralskap avlämnades. Så mönstrades hela kompaniet som det stod uppställt där på bytorget. Nummer efter nummer ropades fram och rotehållarna fick höra sina båtsmäns vandel i tjänsten. Man skulle ha besked om hur det stod till med torpen, om syneförrättningar och reparationer på dem och så vidare. Så skulle äldre båtsmän få sina av­skedsansökningar beviljade, och nya skulle antagas. Gene­ralmönstringen var i det stora hela en mycket rolig dag. Båtsmännen fick komma tillsamman i det civila och skoja upp med varandra ett slag.

Öl fanns på gästgiveriet och det var otroligt vad Tjust-kompaniet konsumerade av den varan. Matsäcken var snart undanstökad, och sen drack man öl och åter öl i det oändliga.

Sedan mönstringen var verkställd och allt befunnits i den ordning det skulle vara, spände så småningom rotehållarna sina hästar för åkdonen och så skulle man då anträda hemfärden.

För de som hade mångmilaväg att skjutsa sina båtsmän — de från Tryserum, Lofta, Loftahammar, Gamleby och Västra och Östra Ed i norr, eller Kristdala, Misterhult, Odensvi, Dalhem och Locknevi åt de andra hållen, var ju alltid mönstringarna och inryckningsdagarna rätt besvär­liga.

Det var mitt i sommaren, så att dagarna var långa och varma, och de som hade samma vägar att färdas, slog följe tills de nådde avtagsväg eller ”klynne”.

  Men ett stort uppseende bland folket i hela Gladhammarsbygden väckte alltid generalmönstringarna, då man för en dag fick skåda hela Tjustkompaniet med sina 118 blåkragar, och se vad rolighetsministrarna hittade på med varandra.

Detta år — 1882 — blev det sista beträffande sådan generalmönstring på Lund, ty andra söndagen efter pås­ken 1883, den 8 april, upplästes på prädikstolarna en kun­görelse av följande lydelse:

"Tjusts båtsmanskompani, vars generalmönstringsplats förr varit Lunds gästgivaregärd, är numera för­delad på 2ne ställen sålunda : Gamleby köping för N:ris 1-80, 82, 84 och 86, samt Lunds gästgivaregård för N:ris 81, 83, 85, 87-118."

Tjänstgöringsperioden 1880-81 hade det kommit 13 nyinskrivna båtsmansrekryter på Tjustkompaniet, och dessa fick således endast vara med om denna general­mönstring med hela kompaniet samlat i Lund, före upp­delningen.

Nästa gång — 1887 — blev den helt och hållet inställd på grund av att båtsmannen icke befunno sig i hemorten utan hela kompaniet låg inkallat i tjänsten. Nere i Karls­krona däremot skedde mönstringar vart tredje år.

Då vi hösten 1883 kommo ner till vår station, kommen­derades nummer 4 Grå, 76 Witlock och jag 95 Bra som portposter. Vi inlogerades i det lilla vaktrummet vid den större porten till skeppsgossekasernen, med order att öpp­na och stänga denna, likaså porten bakom. Och i den "Gröna gången" skulle vi tända och släcka och hålla väl reda på nycklarna. Ett gäng på fyra kamrater blevo "byt-skaffare" — en skulle hämta maten i köket och en skulle skära upp fläsket, en annan dela ostarna och en fjärde breda smörgåsarna, och så vidare.

Vi hade även denna höst berett oss på en dräglig tjänst­göring, och nummer 4 Grå från Tryserum, som var äldre i tjänsten, hade även skaffat oss yngre lite extraförtjänst med vedhuggning hos familjer i stan. Det gick ju alltid åt en del slantar till snus, kaffe och lite av varje. Nummer 68 Kvist från Lofta till exempel, hade en näverdosa, så pass stor tilltagen, att han kunde bjuda hela Tjustkom­paniet på snus därur i en följd. Hans näverdosa var be­ryktad som den största och rymligaste i hela Karlskrona stad, men den kostade honom ju åtskilligt, när den skulle påfyllas.

Den hösten minnes jag särdeles väl, därigenom att fre­gatten "Vanadis" skulle klargöras för att omkring den 1 december utgå på en cirka 18 månaders lång expedition ... och den 26 november lade "Vanadis" ut på redden eller "Lusasken" som den kallades av gastarna, för att på­mönstras och intaga proviant.

Vi trodde oss inte behöva förekomma, men allt efter som utgallringen skedde, kommo såväl jag som 76 Wit­lock från Odensvi med, och i allra sista stund 29 Örnfjä­der, Östra Ed och 100 Humbla, Hjorted, vilka dager, före avresan gick portposter vid kasern. De hade kommende­rats ombord som ersättningar för ett par Ölänningar som rymt och höll sig undan någonstans i land.

På Tjustkompaniet var då 18 båtsmän uttagna för re­san runt jordklotet, nämligen:

N:o 1 Trysberg, Tryserum, 22 Werna, Västra Ed, 29 Örnfjäder, östra Ed, 40 Bjurman, Västra Ed, 44 Skarp, Lofta, 55 Kanon, Loftahammar, 59 Teckling, Gamleby socken, 68 Kvist, Lofta, 76 Witlock, Odensvi, 77 Öfverberg, Odensvi, 90 Märs, Gladhammar, 91 Boll­man, Västrum, 92 Törndahl, Västrum, 95 Bra, Gladhammar, 100 Humbla, Hjorted, 111 Skärkarl, Misterhult, 113 Sjögren, Misterhult och 116 Uhrström, Mis­terhult.

Nummer 4 Grå blev ensam om vedhuggningen, och även 72 Fröling fick stanna kvar hemma i tjänsten. Och "Bal­ders kvartett" blev kvartetten som sprängdes, skulle man kunna säga, ty 44 Wiréen, som även medföljde ”Vanadis” 1883, insjuknade och måste kvarlämnas på sjukhus i Lissabon, där han avled efter blott tre dygn, den 30 december. En annan av sångarna, 4:de matros nummer 72 Otto Larsson omkom på ön Nouka Hiwa i Söderhavet den 11 maj året därpå — 1884 — efter en störtning utför en bergbrant. Båda två var särdeles stora upptågsmakare och utmärkta sjömän.

Men det var inte nog med att 72 Fröling predikade och höll tal i tjänsten morgon och kväll, utan även där hem­ma höll han på med detta, när det passade sig. En vinter­dag kom han neråt Yxered eller Totebohållet, där det skulle bli en större skogsavverkning, och då han gick för­bi kompanikamraten 85 Hellmans torp, tittade han natur­ligtvis in för att prata om med honom ett slag.

Och när han suttit där inne i båtsmanstorpet Hellerum en stund, sa han:

—      Nu ska ja läse opp en prädikan för dej, Hellman ...

I kavajfickan låg denna skriven och med hög röst och i många tonarter läste han. A efteråt kom dä förstås — sa Lars, sa Lars ...

—      Si dä va vådlitt, va bra den prädikan va skriven, be­rättade ännu Hellmans son, då nära 78-årig.

—      Å efteråt kom dä förstås — sa Lars, sa Lars ...

Och den sommaren Hallingebergs kyrka renoverades invändigt, kom han i ärende däråt hållen. Det var en lör­dag och arbetet fortgick därinne som vanligt. Fröling klev in genom lilla kyrkdörren som stod öppen på vid gavel, och såg sig omkring både här och där. Och rätt vad det var dök han opp på predikstolen och började predika så att det ekade i kyrkan.

Snickarna såg sig förvånade omkring och förstod till en början inte vad det var frågan om. Men när de tittade opp mot predikstolen, fick de se själve Fröling där ...

  Yxor, hammare och sågar tystnade, och även kyrkoher­den, som händelsevis promenerat där utanför i tankar, hade smugit sig fram till den öppna dörren och lyssnade. Sedan Fröling slutat och kommit ut igen, gick han fram mot honom och sade:

— Jaha, det där — det var inte illa, det…..

— Se Fröling, han skulle ha blitt talare istället för båtsman, ty i den tjänsten hade han då ingen nytta av sin talgåva, menade 95 Bra, och det kunde han ju ha rätt i.

Historien om när Fröling skulle fånga draken i grottan vid sjön Tynn och sedan förevisa honom på höstmarkna­derna där i orten, är ju icke heller oäven. Grottöppningen i bergmassivet kan vara så där två meter i höjd och hälf­ten så bred. Och från dess svarta innandöme djupt nere drar en kall källarluft oss till mötes, alldeles som fram­för stollgången till gamla järngruvor.

— Där på stenplattan, utanför ingången brukade dra­ken ligga och sola sig, förklarar vår ciceron — men ald­rig hörde man att han rörde någon människa eller något djur här i gårdarna och torpen, så det är antagligt att han "slank" ner i sjön när han skulle proviantera ...

Då var emellertid grottan betydligt djupare än nu för tiden. Alla de där stora stenblocken får man hasa sig över när man skall gå ner i den, ty de ligger över den djupaste klyftan neråt djupet.

Klockaren var mycket intresserad av minnesmärken och egendomligheter i naturen, och en dag kom han opp till grottan och praktiserade sig ner i den.

Det är nu sjuttiofem år sen dess, och när Hornvall åter­kom till dagsljuset, var han alldeles kritvit i ansiktet och hela karlen skakade och skalv som ett asplöv. Vad han skadat där nere fick ingen människa veta, men så mycket antydde han emellertid, så man förstod att det var något särdeles hemskt — kanske ett vidunderligt kadaver eller dylikt, och det var efter detta som stenblocken vältrades ner

— Si draken, han va som ett saluve's-trä te längden, ä krälede å kröp gjorde han som e ödle ...

En sommar innan Hornvall var där skulle man försöka fånga in honom. Båtsman  Fröling var det som stod för den saken och en kompanjon hade han skaffat sig. Som verktyg beställde han en stor tång hos gårdssmeden, och när de sedan fångat in draken var det meningen, att före­visa honom på marknaderna i Locknevi, Getterum, Vim­merby och Västervik och vad de nu hette. Både länge och väl lågo de båda kumpanerna på utkik häroppe och i bör­jan var de väl inte tillräckligt tysta, ty det dröjde ganska länge innan draken kröp fram. Nosen vädrade ivrigt och ögonen glimmade kallt och hårt när han kände frejden efter de båda karlarna. Och han fräste ilsket och spottade fradga lång väg omkring sig.

Men de baxade minsann inte för detta, utan Frölings kompanjon som hade hand om tången, hasade sig fram så pass långt att han kunde knipa honom i nacken med den. Och i samma ögonblick blev det ett förfaseligt liv och leverne här utanför. Draken fräste och snodde med stjär­ten, och Kalle, han höll i tången och bände som den värste hammarsmed vid sin härd.

Fröling, som rusat opp och skyndat fram för att hjälpa till, förstod nu att det var stört omöjligt att behålla ho­nom i tångens gap. Borta i skymundan hade de ett tjär­bloss instucket i en skreva, att ha till hands ifall det skulle _gälla en skyndsam nedfart i grottan. Han visste ju att elden var alla vilda djur skygga för, och nu ville han med detta hindra draken att kasta sig över dem, när han kla­rat sig loss. Fröling skyndade fram med sitt tjärbloss, och i ivern kastade han det rätt över nosen på draken, som vred till så att Kalle for över ända och släppte tången. Det tog inte många minuter för draken att rusa ner i sin håla och där stod de båda karlarna och tittade på varandra, me­dan kallsvetten rann, och det enda de hörde var ett dovt muller nerifrån grottan där han försvunnit.

  Det blev således inget marknadsnöje av den draken, och frågan är väll om det inte var Frölings tjärbloss som tog knäcken på honom, ty efter den expeditionen har ingen människa någonsin sett till honom mera.

— — —

Frölings utfartsväg från sitt torp gick i en båge och därför tyckte han att han ville ha den rakt fram.

— Jo, visst gick detta för sig, menade rotehållaren, som ägde marken. Han hade emellertid tänkt sig att Fröling bara skulle röja opp en gångstig, men i stället blev det en bred väg som skulle kunna befaras med vagn. Då rotehållaren fick se detta, fick Fröling inte längre fortsätta, och där låg den påbörjade vägen hösten igenom.

Men när vintern kom tog Fröling fram snöskoveln och gick bort till sitt vägbygge och där packade han ihop en snövall i samma sträckning som den tilltäckta vägen skulle ha haft. När kölden satte in hällde han vatten på snön som frös till is, så att han fick en utmärkt bra isväg vintern igenom. Och den isvägen blev omtalad långt utanför soc­kengränsen.

Ja, Fröling han var omöjlig med både det ena och det andra, och när Odensvi kyrka skulle få åskledare i tornet var det ingen utom han som kunde sätta opp den. Åskle­daren skulle levereras uppsatt av firman där den inköpts, och en ingenjör följde med ner. Det finns nog ingen annan råd, tänkte ingenjören, än att engagera snickarkunigt folk att bygga en ställning upp till tornspiran, då han fick höra om båtsman Fröling, och kallade honom till sig.

— Ni är ju kronobåtsman och kan klättra, har jag hört, menade ingenjören. Och så frågade han vidare om Frö­ling ville åtaga sig att sätta upp koppartråden som låg där inrullad i sina lådor, från kyrktornets spets och ner till marken.

Den saken åtog sig Fröling på stående fot, och ingenjö­ren nämnde även vad han var villig att betala för besvä­ret — 30 kronor.

Fröling skaffade si^g en del förnödenheter, ett långt rep, samt hammare, och stora spikar eller vässade tenar att kliva på. Uppkommen i torngluggen klättrade han ut, och där slog han fast den första tenen eller spiken, och så undan för undan, tills han nådde tornspirans guldkors. Att klättra på Odensvi kyrktorn var betydligt lättare än att äntra i masterna på "Vanadis", som ju gungade väldeliga, och när han var uppkommen, slängde han ner repet som koppartråden fastknöts i.

Ensam orkade han förstås inte dra opp den långa trå­den, men genom att han nedkastade den andra repändan, kunde även de kringstående nere på kyrkbacken hjälpa till och dra. Och när så tråden kommit upp, var det en­dast att slå fast märlorna undan för undan. Fröling slog i varannan stegspik och varannan märla, och när han nådde marken, hängde åskledaren färdigmonterad utefter tornets utsida till allas förvåning och ingenjörens till­fredsställelse.

—      Ja, det var lätt förtjänade 30 kronor, kom han fram och sade, men den kvicktänkte Fröling snoppade av ho­nom med detsamma.

—      Jasså, sa han, ä ä för mycke, va som blev överens­kommet, så går ja väl opp igen ä tar ner'en . .. Han gjorde min av att skynda upp i tornet, men ingen­jören fick honom i armen och förklarade:

—      Nej, för all del, nej, för all del ... Se här är pengarna genast. . . Sätt endast namnet här under kvittot ... och det gjorde Fröling, med sin prydliga handstil.

— — —

Det är inte bara en, utan flera gånger som jag vandrat fram samma väg som Fröling., när jag besökt Oclensvi. Vikit in på avtagsvägen till höger vid ladugården till -år-

y                        2-1                                                           11~                                                                                                                                                 n

den Frö, passerat förbi den stora lummiga eken och sjö­viken med den vita fasaden av Odensviholms slott på andra sidan — gått uppför backen med bergmassivet och

 de väldiga blocken till vänster och så småningom stannat vid inhängnaden framför Susebo, den lilla låga stugan med fruktträd och björkar omkring, som han byggde åt sig sedan han slutat sin båtmanstjänst. Rödfärgad var den med vita knutar och på ett bräde över dörren hade han skurit in: SAILORS HOME — seglarens hem. Här triv­des han och i tankarna kunde jag förnimma hur han gick här i sina sysslor.

Vackert är här alla årstider, men kanske allra mest i vårens tid med sin nyutslagna grönska och i höstens sol­klara dagar, då Frölings ek där vid vägen framstått i all sin lysande färgprakt.

— Si, från Fröling behövde en aldrin gå ohjälpt, för då fanns då ingen sak eller mekanik som han inte kunne hand­tere eller ställe i ordning. . .

Detta omdöme lever ännu kvar där ute i bygden, och hans gumma var på sitt sätt lika god.

Men en efter en tog så småningom båtsmännen avsked efter en mångårig tjänstetid, och även Fröling fick sitt avsked beviljat. De voro de sista på Tjustkompaniet och nummer efter nummer blevo nu vakanta.

Fröling hade börjat åldras med tiden, och den sirligt böjda mustaschen hade blivit stubbad och grå liksom håret, fast arbetstakten alltid var densamma. De sista åren körde han tröskverkslokomobilen åt patron Pettersson i Stenserum, lite varstans i gårdarna, och det var en höst, medan tröskningen sålunda pågick borta i gården Snåret som det hände — eller om kvällen sedan arbetet var av­slutat för dagen, som han blev så hastigt illamående och måste föras till stadens lasarett.

Det dröjde sen inte mer än någon dag, förrän det för­spordes att den forne båtsman 72 Fröling lämnat in och mönstrat av, som det heter på sjömansspråk ...

Norrhaga

Det berättas att när Fröling skulle lämna tjänsten som Båtsman och därmed sin bostad i Susebo, så byggde han sig ett nytt hus strax intill som han kallade Norrhaga. Han fick en hel del råd om hur han skulle bygga, den ena sade att han skulle placera ingången på gaveln medan en annan påpekade att den borde placeras på långsidan av huset. För att visa att han bestämde själv så placerade han helt enkelt ingången på husknuten, varav detta något märkliga utseende (se bild).

Talesägen

 

Milsten.

   På ålders höst tyckte Fröling en vinter att det skulle göra sig bra med en milsten utanför Norrhaga. Milstenar var ju något som man satte ut för att gästgiverierna och deras kunder skulle kunna hålla ordning på den färdade sträckan och utgick alltid från en bestämd plats. När Fröling tillfrågades från vilken håll milstenen utgick svarade han att det fick den förbiresande bestämma själv.

Talesägen

 

Flygtur.

   Under sin tid som kyrkvaktmästare i Odensvi kyrka fick Fröling en idé om att prova på drakflygning. Fröling bygde sig en drake och gav sig upp i kyrktornet, väl där uppe klättrade han ut och kastade sig iväg. Flygturen slog inte väl ut men som tur var fastnade han ganska snart i ett av de stora träden på kyrkogården. Fröling klarade sig utan skador men draken blev helt förstörd.

    Denna sägen ska ha varit publicerad i en bilaga till Östgöta Correspodenten (Corren) nedskriven av Richard Nilsson, Odensvi. Vet någon hur jag kan hitta denna, så hör av dig.