Efterlämnad skildring av Elsa Larsson

Publicerad i Gamlebys församlingsblad under 2004

Måste man vara född i ett stort hus, ha en myckenhet av vackra saker, "fina" vänner och kläder för att ha vackra barndomsminnen? Måste man få köpa allt man önskar sig och ser att andra har för att kunna se tillbaka på en harmonisk uppväxttid?

Att vara född i ett soldattorp där vi var tätt slutna till varandra, gav minnen som fick djupa rötter och som måste väl bevaras. Mina syskon säger likaså, och vi är tacksamma för vad vi fick med oss ut i livet från detta enkla hem.

Den röda stugan låg på en stenig kulle med bäcken som porlade fram vid kullens sluttning nere bland alarna. På denna kulle fanns också potatisgropen, som var överbyggd mot vinterns stormar. Sommartid gick Rälla och Blomstra på bet på kullen, och barnen lekte här såväl sommar som vinter. De hade tid att betrakta blommorna, bladen och stenarna.

Jag vill gå längre tillbaka i tiden och berätta vad jag hört talas om. I roteförteckningarna från år 1730 står, att detta soldattorp bebotts av 15 båtsmän med efternamnet Hjort. De flesta var inte släkt, men det hände väl, att son gick ut efter fadern.

När min farfar fick tid, lät han bygga upp en liten stuga, Fredriksberg, intill Mulestad skola. Där bodde han och Kristina tills slutet kom. De hade haft 6 barn. En liten pojke hade dött vid 3 års ålder. Två av barnen, Axel och Klara, reste till USA och stannade kvar där. Klara var hemma en gång medan de gamla levde. Axel var hemma när han var i 70-årsåldern.

Min far Gottfrid Hjort sade, att det var en sträng skola att vara i kronans tjänst. Han fick en fostran, som märktes på honom i hans sätt.

När han efter fem år slutat tjänsten för torpet, fick han arrendera det. På den tiden skulle alla lära sig ett yrke; de lärde av de äldre. Silo affär ägdes av handlaren Karl Nilsson. I samband med affären hade han ett skomakeri och tog emot, som de sade, gesäller. Där gjordes det nya skor och stövlar. Han åkte till Överums torg och tog upp beställningar samt tog hem skor till lagning. När min far slutat i kronans tjänst, gick han i lära i Silo tills han blev kunnig att starta eget och ta gesäll. Han köpte maskin, åkte till Överum, tog upp mått och beställningar och åkte med häst tidigt på lördagsmornarna för att vara framme tidigt. Dessa färder gjorde han var fjortonde dag. Så fick de ta sig fram i forna dar för att försöka få det bättre med tiden. Vid åttaårsåldern var jag med en gång och har minnet kvar av detta rum.

Min far hade haft hopp om att komma in på skola och fortsätta i kronans tjänst. Han hade en vän, som väntade på honom, men hon ville inte gifta sig med en man, som var till sjöss. Hur det ska gå när ett par unga människor bestämmer sig för att följas åt i livet och bosätta sig på soldattorpet, får framtiden utvisa. Min mormor Eva ägde en gård i Merhult, som de kallade Ängen. Där var bröllopsgården. Mathilda och Gottfrid vigdes i byn i den vita stugan, den s.k. Lovisagården. Ja, det var tycke och kärlek tillika som förde dem samman. Han såg endast henne och alls ingen mer. De gjorde som svalan - de redde sig ett bo. De fick glädjen att se små plantor spira.

Allt ifrån mina barnaår minns jag min mors ordningssinne och min fars redbarhet och deras kunnighet. Jag tror de gjorde allt för att få så trevligt som möjligt i soldattorpet. Gardinerna var hemvävda med virkade spetsar och de likaledes hemvävda mattorna var gula och gröna med rött i bårderna. Muren var kritad och hällen vid spisen rödfärgad. Det var ljuvligt och vilsamt vid brasans aftonglöd. De 8 och 10-linjer fotogenlamporna gav inget starkt sken ifrån sig.

På nedre botten bestod soldattorpet av ett rum, som kallades stugan, kök och förstuga. I stugan var det ljust och glatt tack vare tre fönster. Var vrå måste tagas tillvara. Vid muren stod ett skåp och vid varje långsida en gustaviansk säng. Pappa och mamma hade var sin byrå och hennes var mycket vackert polerad. På byrån stod en vacker spegel, en s.k. pigtittare. Bordet var runt och gjort i masurbjörk och placerat mitt på golvet. Vid ett av fönstren stod en tvåstegs utdragssoffa och under ett annat ett fönsterbord med symaskinen. Till vänster innanför dörren stod en skänk (på denna brukade ABC-boken ligga och var barnen duktiga att läsa, värpte tuppen). Kommoden hade sin plats mellan dörrarna, och i rummet fanns också en gungstol. Dessa möbler har med tiden fått värde för oss barn och talar sitt tysta språk till oss.

I köket fanns bara ett fönster lagom stort för en tvärgardin. Muren tog stor plats. I den fanns en bakugn och järnspisen. Muren var kritvit och hallen rödfärgad. Vidare fanns i köket en bra bänk med hörnskåp och ett fällbord vid fönstret. Soffan vid ena väggen skulle ha betingat ett stort värde idag på någon auktion (vi hade i Hjortelund Gottfrid Andersson, som var möbelsnickare och som även gjorde stolar). Innanför dörren stod vattensån på ett träkryss, och över fällbordet hängde fotogenlampan. Nu är nedre botten möblerad. Trasmattor var de enda sorters mattor här. Var de nya eller rena, gav de också hemtrevnad. Det fanns även en hög väggklocka i stugan, en tavla med Oscar II och hans familj, samt en tavla med religiöst motiv.

I förstugan bredvid trappan var det en garderob.

Övre våningens förstuga var försedd med ett litet fönster, och till höger fanns ett förrådsrum för sängkläder m.m. I träkistor förvarades linnet och sådant man var rädd om. Ytterligare en garderob fanns. Denna hade snedtak och var lite snyggare. Här förvarades gångkläderna och en snygg koffert, som kallades flyttkoffert. Intill var skomakareverkstaden, som hade två fönster och snedtak. Vid ena fönstret stod skomakaremaskinen och vid det andra skomakarebänken, där det var plats för två att arbeta. Vid snedväggen stod gesällens säng. Denna var försedd med ett trälock och vid sidan en klaff, så man lade inte märke till bädden. På detta lock skar man till skor efter mått. De gjorde stövlar, kängor med snörningar, barnkängor med knappar och lågskor med rosslädersframändar. Rossläder var garvat av hästhudar. Det gick att blanka och var roligt och fint att ha. På andra väggen fanns hyllan med läster. En del läster var mera tvära framtill. I denna verkstad fanns också en öppen spis, den rymde sullädersrullen och det svarta övertäcket.

På den tiden fanns garveri i Åhagen, Odensvi och i Tjuserum, Hycklinge. Skogarnsnystan till becktråd, sytråd och borst fanns i Silo affär. Haga-Boda Tekniska fabrik gjorde beck.

Vad de kunde våra förfäder! De var företagsamma, arbetade och sparade. De ville komma på fötter och få det bättre och hade inte tid att klaga så mycket. Vad de hade av mat och kläder var en Gudsgåva, och det fick också barnen höra talas om. Vilken fostran för livet! Jag kan inte minnas att stugan var särskilt kall, men på sommaren när dörren kunde stå på vid gavel kom flugorna. Jag minns mormors flughåv, som var sydd som en lång, vidlyftig strut med skaft på. På kvällen fick de passa på att fånga flugorna. Det fanns inga klibbiga flugfångare då.

Runt stugan var det hägnat med gärdesgård. Det fanns två grindar från trädgården. Dessa var rödfärgade. I trädgården växte vinbärs- och krusbärsbuskar, körsbärsträd och äppleträd somt något päronträd. Rabarberstånd och gräslök kom igen år från år. Där fanns också ett litet trädgårdsland och en berghäll, halvt dold av några buskar. På sommaren kunde vi sitta här och leka med våra dockor, som var hemsydda med ett köpt huvud. Mamma var skicklig i mycket. När den sandade gången till bron var krattad, nytt granris lagt vid brosteget, då var det fint vid Soldattorpet.

Det fanns en visthusbod inom området. Den var senare byggd och var till stor nytta. Där var fläskbaljan, mjöllåren och silltunnan. På sommaren hängde här den rökta skinkan. Ovanpå fanns en vind där på sommaren vävstolen var igång. Det var ju också nödvändigt. Gamla mormor var ofta hos oss. Våra klänningar, såväl vinter som sommar, var ofta hemvävda. Så var också en del underkläder både för barn och vuxna. Bolsterväv, filtar, täcken m.m. Vilket arbete! Och vad de kunde i växtfärgning också!

Våra strumpor var hemstickade av ullgarn. Det var en fröken Ester Ohlsson, Haga, som senare köpte en stickmaskin. Då fanns stickgarn att köpa. Barnen behövde ha varma underkläder, rejäla skor och kappor på vintern och även mössor om öronen. Då var man inte utrustade med skiddräkter och stövlar som höll ifrån kyla och väta.

Till pojkar och manfolk, som det sades, vävdes det vadmal till kostymer. Det fanns ju skräddare på den tiden.

Då fanns det folk ute på landsbygden med olika yrken. Det är med sorg i hjärtat man tänker på alla kunniga människor, som är borta, bara i våra bygder. Ingen tog vid.

Min mor hade lärt sig att sy i Linköping. Vi hade alltid snygga kläder. När de köpte tyger sa de: "Det här köptyget är det bättre fall på." Det kändes skönt och roligt att ha. Jag minns att åt min bror Erik hade mamma sytt en blå sjömanskostym. Den var av sammet.

När en är barn ser man aldrig att det är trångt och smått, man har inte varit borta och sett så mycket. När det är trivsel och sammanhållning i hemmet, då finns glädjen där. Vi som barn visste inte om någon nöd med mat och kläder, men sparsamhet och att vara rädda om saker och ting, det har vi minne av. Det var inget släng och däng i onödan. Genom min fars yrke och vad torpet gav fostrades fyra barn, tre flickor och en pojke. Mamma hade det arbetsamt. Vi hade ju alltid två kor och tidvis en häst för att bruka åkern och till Överumsturerna. Vi hade höns och gris. På vintern brukade pappa köpa hem en låda strömming. Då kom grannarna och ville ha del av den. Den vägdes inte då utan räknades i kast eller val.

Vi hade nära till Hjortelund, där det bodde en slaktare Arvidsson, som köpte upp djur och slaktade på torsdagarna. Han torgade i Västervik på fredag och lördag. Hos honom kunde grannar ibland få köpa kött som han styckade hemma och inälvor, som det blev mycket mat av. Så gick det till i våra bygder då.

Folk var inte omhändertagna om de var friska, de fick ordna för sig själva.

Till soldattorpet fanns en ladugård med skulle över och loge bredvid. På en annan plats fanns ett svinhus med utestia. Vi brukade ha en gris, och när det var sommar kunde den gå ut och lägga sig. Vi barn var glada år djuren vi hade.

På en annan plats låg vedskjulet med ett tillbygge där intill. Bakom hade vi isdösen och intill ett litet land vi kallade "kåven". Det fanns små åkrar runt torpet. Vi kallade dem för lyckor. Det var här "lätta" jordar som bar goda skördar.

Bakom ladugården var en åker och på den fanns en liten kulle med en liten sandgrop. I denna växte bl.a. en ekbuske. Jag kommer ihåg, att min syster Ellen en gång var försvunnen. Vi gick och sökte efter henne och fann henne bredvid ekbusken, där hon satt i lugn och ro. Hon hade nål och tråd med sig. På ekbladen fanns små, hårda, rödgula bär. Vi kallade dom för galläpplen. Hon satt där och gjorde sig ett halsband och ville inte bli störd utan komma med överraskningen att ha gjort något själv.

Från ladugården utefter åkern gick vägen till vattenkällan där vi fick hämta vatten och fylla i en träså. Elvira har sagt som gammal: "Så otäckt, att det inget lock var över källan." Vi brukade lägga oss ner och spegla oss i vattnet. Vi hade intill en kallkälla där vi brukade sänka ner en mjölkkruka. Den var det lock över. (Allt detta är minnen före tioårsåldern.) Strax intill källan var en stor sten. Där var det ordnat för bykgrytan. Byken östes på träkar. En linnesäck med björkaska låg i botten på karet. När handdukar, lakan och dukar var tvättat, lades det i sin ordning på karet över säcken. Först handdukar, linnen, skjortor av vitväv samt lakan, och så överst dukar. Först var det kallösning. Lutbaljan var satt under karet och pluggen var borttagen. Sedan koktes luten och flera grytor östes på. Sedan blev det klappning vid ån. Husmödrar hade mycket arbete och dåligt tvättmedel.

Jag minns inte mer än såpa och soda. Byken med aska blev fin. Jag skrev detta eftersom unga människor idag inte kan förstå hur det kunde gå till.

Runt om torpet med dess åkerlappar var den lilla rara hagen. På kanten mot åkern var en stor rosenhägerapel, ett päronträd och ett åkeröträd. I hagen kom en bäck sipprande fram. Vi visste så väl var de första sipporna kom och även smultronen. Så roligt det är för barn, och vilka minnen av en liten vacker hage, där de kan våga gå och, när den tiden är, plocka smultron och trä på strå! Tänk på våren när vi hörde göken första gången. Vi sprang och ropade: "Mamma, vi har hört göken!" Det var en sägen att vi inte skulle smaka den rökta skinkan som hängde i boden förrän vi hört göken gala.

En stenig kulle kring Soldattorpet var väl ej så vackert. Men för barnen var det en mycket rolig kulle, där de kunde leka stendatt och flytta lekstugan till olika platser. Stenarna var ju olika varandra. Jag undrar, hur stugan, kullen, hagen och åkerlapparna ser ut idag.

Vi hade trevliga lekkamrater: Sigrid och Elisabet Nilsson i Bygget, som vi sa. Deras pappa och våran hade lekt ihop som barn. Deras farmor Kristina, Faster Hilda och Axel Nilsson bodde i Åhagen. Axel Nilsson ägde garveriet där. Sigrid, Elisabet och jag var ofta där, så jag vet hur ett garveri ser ut. Flickornas farfar och farmor hade ägt och bott i Bygget förut. Flickornas mamma var utgången från Räfshult i Hycklinge. I Bygget var ett fint hem med fina saker och tjänare. De gjorde aldrig någon skillnad på oss barn. Sigrid och jag var klasskamrater och satt i samma bänk under hela skoltiden och under konfirmationen. Hela livet hade vi kontakten kvar. Elisabet var lite mer klen, men en mycket rar flicka. När vi var små, kom flickorna rätt som det var och hade dockorna med sig. Vi låg om natt hos varandra, inget var omöjligt. Några köpta leksaker var det allt dåligt med. Kanske hade vi några små kaffekoppar och glas. Vi gjorde oss själva cittror och spelade och sjöng. Ibland höll vi skola, och min syster Elvira var sträng lärare. Sigrid och Elisabet var också elever. Min bror Erik, som var yngst, fick hänga med. Han var en snäll gosse.

I Hjortelund fanns också barn i olika åldrar, som vi också lekte tillsammans med. Det hände, att det blev sent och man inte tänkte på hur det skulle gå genom skogen hem. Bredvid vägen låg en gammal milkoja på en milbotten. Den här platsen hade vi hört talas om. Vi var rädda, att någon gömt sig i kojan. Jag tyckte att enbuskarna i skymningen såg ut som gubbar. Ja, hela livet igenom måste man vara på vakt. Vi gick också förbi Båtsvihagen, där gamla änkan Mari och dottern Selma bodde. De hade en enbetsoxe, som de skötte jorden med, samt två kor och höns. De var modiga kvinnor.

Från Staborg gick ett tramp genom alsnåret ner till Åbäck. Vi barn älskade gamla moster Emma. Hon bjöd på godis. Vad kunde hon ha? Hon torkade frukt, körsbär och blåbär. Hon kunde också bjuda på sirapsgås. Det vet inte barn idag hur gott det var. Hennes man arbetade från ottan till sen kväll med att bryta tyre och hugga till Boda Tjärfabrik. De hade en enda son, som reste till USA i unga år och stannade där. När vi kom från Boda och gick till skolan, kunde moster Emma stå vid vägen utanför stugan och be oss handla för fem öre jäst, och det hände ibland, att vi fick två öre för besväret. Vilka minnen, som liksom satt sig fast ryggraden!

Moster Emma hade något mer. I förstugan stod två treliterflaskor fyllda med vatten och svarta iglar. Det var blodiglar. Jag har sett när de koppade (hemskt!).

I Klommersten bodde en trevlig familj, som var goda vänner till mamma och pappa. De hade många barn. Min syster Ellen var mycket god vän med Etel. De var lika gamla. Systern Vera och jag var klasskamrater. Ella och Ragnhild Hafström var mycket i Mulestad hos sin morfar och mormor. Vi var ofta tillsammans.

Det fanns mest flickor. Några småpojkar för Erik att leka med fanns inte. Erik var en snäll pojke. Han hittade alltid på något att syssla med. När skoltiden kom, fick också han goda vänner. Barn, som har förmånen att växa upp mitt i naturen, hittar alltid på idéer.

Mathilda och Karl Jonsson ägde en gård i Mulestad. De bodde i den stora, vita byggnaden och var en mycket trevlig familj. Deras barn var vuxna och en del gifta. Mamma var mycket tillsammans med Lotten. Ellen var ofta i Mulestad hos gamla Jansson. När min bror Erik föddes, var Ellen och jag i Mulestad. Vi skulle få stanna några dagar. Pappa kom och talade om, att vi fått en bror den 4 augusti 1901. Det var sommartid, och vi skulle få gå hem och se honom. Ellen var då 5 år drygt, och jag var två år och nio månader. Jag stannade hemma, men Ellen gick tillbaka till Mulestad. Så hjälpsamma de var mot varandra! Det är en gammal fin sed, att kunna räcka ut sina händer utan att alltid kräva betalning!

År 1909 blir en gård i Boda till arrende ledig. Pappa beslutade sig för att sluta med torpet och yrket, och vi flyttade till Boda. Vi hade då besparade pengar så att det klarade sig, men alla fick arbeta och hjälpas åt. Efter ett par år blev Hanssonsgården också ledig, och vi hade gemensamt de båda gårdarna i två år. Sedan blev vi bosatta på Hanssongården från far till son. Vi fick i Boda våra rötter från både barn- och ungdomsåren.

Till de tre gårdarna i Boda hörde 10 torp. Jag är väl medveten om deras levnadssätt och arbetsbörda. De klagade inte så högt i varje fall. Det gick ut duktiga drängar och pigor därifrån. Vid de torp, som nu är rivna, finns minnesplåtar uppsatta. Vi får minnas dessa med vördnad och aktning. På den tiden när syskonskaran var stor, fanns ingen mödrapenning, inget barnbidrag, inga köpta blöjor och inga pengar att köpa hem för. De som föddes i början av detta sekel vet allt hur det var och har varit med om det mesta. Det sades: "Den är från ett bättre hem", och menade då från ett förmöget. Det sades också: "Den är från ett sämre hem", och där var det knappt om det. Det ville till att hålla i styret och lotsa sig fram. Klasskillnaderna var stora. Även små barn kände dem, även om de var aldrig så rena och snygga och försökte vara artiga. Men pengar fattades, och då har man inget.

När jag vid 82 års ålder skriver detta, ser jag mest det vackra, trivsamma och rogivande tillsammans med föräldrar och syskon. Jag förstår mer nu än då jag var barn, hur det var i trångboddheten, när barnen kom till år 1894 - 1897 - 1898 - 1901. Mamma sydde ju allt. Det gick ju inte att gå och köpa färdigt. Jag minns att mamma ofta var klen och trött. Hur duktig hon var förstår vi bättre nu.

Hela livet är en skola. Jag tänker tillbaka på kvällarna när arbetet för dagen var slut, på långa vinterkvällar vid brasan. Det handarbetades en del. Jag kan höra en gammal mormor berätta för sina barnbarn om sin tid tillbaka. Och en far som i tanken förde oss med på fregatten Freja ut på de stora haven i vågskvalpet. Då kanske man kände frossa i kroppen. Minnena är många och dyrbara. Vi är tacksamma mot våra förfäder, som hade så mycket att ge oss med ut i livet.

"Var skog den har sin källa,

var äng sin blomma har.

Vart hjärta har sin saga