Gumman vid källan

   Inte långt från rövargrottan som är belägen mellan Möckelhult och Bockrössle finns en mystisk gammal källa sprungen ur marken. Denna källa får man aldrig dika ut eller på annat sätt förstöra. Här kan man nämligen vid vissa tillfällen se en gammal gumma som ligger på knä och byker sig tvätt. Förr i tiden tvättade man genom att såpa in tvätten och tvätta den i någon sjö eller källa varefter man bykade dvs slog ut vattnet med ett "bykträ".

Reumatism

Om man slår ut badvannet så att vättarna får det i huvet,
då får man rummatism.

Skomakare Petter Renströms möte med satan

   Att satan behöfver skomakare har jag alldrig trott förrän Johan i Hagnäset omtalade, att det var en skomakare i Klint i Odensve Socken, som hette Renström. Han var såkallat hofskomakare för Odensveholms räkning. En kväll så skulle han gå fram till Odensveholm med ett par stövlar. Det var sent på afton, när han kom fram till Grophagen (det är straxt vid gården), så kom det en herre åkenes i fatt honom. Han stannade mitt för honom å frågade, hur långt det är till Odensveholm. " Det är straxt här framme !". " Vill du sitte upp å åke mä !" sade herren. " Ja !" Skomakaren tackade å steg upp i åket, å det la å ner; men till Odensveholm kom di inte. Di hade åkt en stund. Så kom di till en grann herrgård. Der gick di in. Då sade herren: " Jag vill, att du skall göra mig lite sko !" " Ja !" svarade skomakaren. Då bar den samme herren in en stor hög med läderbite. " Hur är det fatt med, att det inte finns något annat läder ?" sade skomakaren. " Ja, detta är såna bitar, som både du å flera skomakarehar svarjat å kastat; men dem har jag tagit !"

   Då försto skomakaren, att det var Satan, han var hos. Hvar läderbit passade till hvad han vilde taga den till. Han såg ingen der utan en som har varit rättar på Ogesta å hette Fagerström. Han gick om vid fönstret titt å ofte, å bar en " halspan " (målkärl) på hufvet. En dag knappade skomakaren på fönstat å ba Fagerström in, för di har förr varit goda vänner. Ja, han kom in ! "Hva, är du här ?" sade skomakaren. " Ja !" sade han. Idet samme kom herren å ba skomakaren ta å´n myssan, för Fagerström hade en nattmyssa på sig, å den hade inte Satan magt att ta å´n, för det lå nåre bokbla i myssan. Som skomakaren hade tagit å myssan, så öppnade Satan en dör på rummet å hade in Fagerström, å sedan så han honm inte mer. Den andre Lördas kvällen sto Renström i Grophagen på samma ställe som då herren kom till honom !

   Renström är död för många år sän men han hade (en) måg, som hette Lindersson, som äfven var skomakarei Klint. Hans barnbarn är ännu bosatta i Odensve Socken.

Lyktgubbar

   I Odensvi i Småland säger man sig ha sett en lyktgubbe mitt på ljusa dan. Han satt på en gammal rutten stubbe, där tre vägar korsade varandra. Om nätterna red han omkring i skogen om dagen stod han och sov under ett träd.

Lyktgubbar och Skälvrängare, Mulesta lyse 

      ”Mulesta lyse”, dä ä ju verklihet, så dä…. Men dä har en annan förklaring.      

       Vi sto i Bygget i Mulesta, ve byggninge på gårsplan, dä va en hösskväll. Han bodde i Tallebo, d-ä bortrivet nu, åt Boda-hållet te, han va lagårskar på gården. Han hette Fredrik Svensson, men Frigge kalla di-n för. Vi så lyset, dä flyttes ä först o vänne, å längre fram, å Frigge te skene mä. Han fortsatte, han va inte rädd. Då sa han, när han komm tebaks: ”Dä viskte mäj en röst i örat, att ja inte skulle bry mä om-et, dä skulle va”. Så geck han, å Fia hette gumma hans, å sän di lagt sä, så va lyset utom fönstert. 

    En som kom från Västervik, han så sin laggål då ve Boda. Då va lyset däroppe, han kom nerifrå Västervik. Han trodde dä va ell i laggårn, så han körde allt va han kunne hem, å när han kom hem, då va dä inget falit. 

    Å en gång va dä däroppe, där morfar å mormor bodde. Mormor kom ut i köket: ”Kom ut, ska I få se någe”. Å ja opp å morfar mä, dä va inte längre från fönstert än ut te porten, ja sär. Där sto dä ett tag. Dä va Mulesta lyse, men dä har en naturlig förklaring. D-ä en gas ifrån åna därnere. 

   Det berättas att en kvinna var där och flyttade tillbaka varenda sten till sin rätta plats.Så fick skälvrängaren ro.

Sagesman : Rune Karlsson, Vabo, Odensvi

Låna på kyrkogården.

   Johan Holmgren i Odensvi, lånade benknotor på kyrkogården, som han skulle ha till någonting, dagen därpå. Men om natten fick han ingen blund i ögonen, " å han blev mäst toki, inna han fått skynde sej å bäre dom te´bakes igen."

Holmhult på 1860-talet

   Gustav Andersson var vidskeplig och hade kors inhugget i tröskel och tak i ladugården för att skydda den mot onda ting och få tur med djuren.

   Dessutom hade han tagit ben från kyrkogården i Odensvi för att skydda sig själv och familjen från onda makter. Men det var aldrig lugnt i stugan så han tog benen och körde dem tillbaka till kyrkogården med häst. Helge Bergströms farfar var med och hjälpte till. När benen var återbördade utbröt en förskräcklig storm som varade tills de kom fram till värdshuset men efter detta var det lugnt i Holmhult.

Sagesman : Helge Bergström, Gamleby

Fallandesjuka

Här säger folket, att man ska bota fallandesjuka så här:

   En ska passe på om en ser när di faller, då ska man ta å dom kläerna å så ska en ta skjorta å den ska en bränna upp. Å så ska en ha dom te å äte falaska etter skjorta, då blir di bra. Di får sjukan om mora är med vid slakt och ser när djuret faller, när hon går med barnet.

Sjukdom

Om det kring en person som var mycket sjuk genom olyckshändelse eller vanlig sjukdom, utkom ett falskt rykte i orten att han var avliden,upptogs detta som ett bevis på, att nu kom han säkert " att gå igenom " /sjukdomen/ och bli bra.
" Di sa igår kväll att han va dö - men dä va ingi sanning. Nu ska ni få si, att han kommer te å gå igenomét. /d.v.s. sjukdomen/

TROLLEN I RÖBERGET

   På gården Bassune under Tyllinge bodde en gång en bonde vid namn Fnasken. Han hade gjort sig uppmärksam på att trollen som bodde uppe i det höga Röberget intill sjön Björken, var de som stal och gjorde illa för hela grannskapet runt omkring. Han gick därför till berget en kväll och lade sig för att lyssna. Han hörde då ett troll som de kallade för mårrfar, som sade åt alla de andra trollen vad de skulle göra dagen därpå. Ett av trollen skulle ta sig ned till Bassune på morgonen, för då gick pigan för att vända på maltet, och hon tvättade sig aldrig sa trollet, och då hade trollen makt till att ta allt maltet. Där låg nu Fnasken och hörde allt detta, så när han kom hem sa han till pigan att hon äntligen skulle ta och tvätta sig om morgonen. Pigen glömde dock detta och kom på det först när hon kom ned med en näve med malt. Då tvätta hon sig genast och maltet hon hade i näven kastade hon på golvet, och detta var det ända som trollen kunde komma åt.

   Kvällen därpå gick Fnasken till berget igen, då var trollen därinne så arga så. Till sist hörde Fnasken gamle mårrfar säga: I morgon då ska Fnasken slakta, då svär de och förbannar alltihop och si då kan vi ta det. Fnasken gick då hem och sa till dom som skulle slakta, att dom under hela tiden inte fick svära på något, och så gjorde de inte heller och trollen fick därmed ingenting med. Trollen tänkte då att de istället skulle försöka att bli överens med Fnasken, och bjöd honom därför till sig när de hade kalas. Nu var det så att trollen tänkte sig göra sig av med honom, men Fnasken var på sin vakt, så var kväll före ett kalas gick han till berget för att höra vad trollen sa.

   När Fnasken hade varit med på ett par kalas gick han till prästen och bad att få lite nattvardsvin. Det fick han gärna och så gick han till berget en kväll och sade till dem: Ni har bjudit mig så många gånger men jag har aldrig haft med något till er, men ikväll ska jag fägna er. Han delade ut vinet så att alla trollen fick och då de drack blev de så yra och galna så att de slog ihjäl varandra under natten.

   Fnasken gick tillbaka till berget på morgonen och då var de döda allihop, utom en liten trollkärring som låg uppkrupen på ugnen. Hon kände igen Fnasken då han kom, och hon sa till honom; Jag är så gammal så att sju ekskogar har vuxit upp och ruttnat ner, men aldrig har det varit något sådant slagsmål i Röberget förr som här har varit inatt ! Då sade Fnasken till henne: Har du inte fått något med av Kristi vin så ska du få smaka på Kristi flaska, och så tog han upp flaskan och slog kärringen i skallen, varvid hon dog tvärt.

   Nu var det Fnasken som tog hand om allt guld och silver som trollen hade haft där i berget. Efter detta blev han en förmögen man och det sägs att en gård i Drabo är köpt för en del av de pengar som fanns där i berget.

Ursprunget är hämtat ur boken: Svenske minder fra Tjust, fortälling av Anders Eklund, skriven av F.L. Grundtvig

ZIGENERSKAN I JULNATTEN

  En gång för länge sedan kom en Zigenerska vandrande en stormig och kall julaftonskväll. I famnen bar hon sitt lilla barn, ett litet inlindad spädbarn. Denna kväll kom hon gående upp mot en av herrgårdarna i trakten. I herrgården pågick julfirandet som bäst, när kvinnan knackade på. "Tattare" som de kallades var inte populära och det var inga goda miner som möte kvinnan när dörren öppnades. Tjänstefolket som öppnade hann inte avvisa kvinnan innan husbonden dök upp.  - Vad gör du här, försvinn härifrån. Det spelade ingen roll vad kvinnan sade någon mat eller husrum gavs det inte.

   Kvinnan och hennes barn kastades ut, men innan hon försvann utgav hon en förbannelse. - Din släkt kommer att drabbas av många och långa olyckor och innan tredje generationen kommer ej gården längre att finnas i er släkt.

   Kvinnan som var mycket tunt klädd, försvann tyst ut i den snöiga och kalla natten.

   Festen fortsatte i herrgården, men när natten var slut och den tidiga morgonen syntes gry for alla av gårdens folk iväg med hästsläde till julottan. Sällskapet hann dock inte långt förrän de i en ekkulle upptäckte en tanig översnöad gestallt. Det var zigenerskan som sökt hjälp kvällen innan. Nu var hon kall och död. Likaså var det lilla barn som hon höll i sin famn.

   När slottsherren såg denna olycka veknade han. Han bekostade begravningen av de två stackarna som fick vila i ovigd jord utanför kyrkogårdsmuren.

   Det talades mycket i trakten om det som skett, och om Zigenerskans besvärjelse som verkade besannas. Många olyckor kom att drabba slottsherren och hans familj.

En lokal berättelse,
fritt nedtecknat av Per-Inge Linderson

TUNGT LASS

Nu skall jag berätta vad som hände en arbetare vid Odensviholm, som skulle till Kulla gård med två säckar säd. "För åkvagnen spände han ett par hästar och körde den gamla vägen förbi Hamra loge. Där fanns en backe som inte var allt för brant. Wessman, som körde berättar: När hästarna skulle börja dra gick det väldigt tungt. Det var som om något höll emot. Men Wessman tog det med ro, för detta var något som andra före honom också råkat ut för. När hästarna väl kommit upp för backen, var de löddriga av svett. I vanliga fall var det inte tungt att ta sig upp for backen. Då gick det lätt och bra hela vägen. För åkvagnen spände han ett par hästar och körde den gamla vägen förbi Hamra loge. Där fanns en backe som inte var allt för brant. Wessman, som körde berättar: När hästarna skulle börja dra gick det väldigt tungt. Det var som om något höll emot. Men Wessman tog det med ro, för detta var något som andra före honom också råkat ut för. När hästarna väl kommit upp för backen, var de löddriga av svett. I vanliga fall var det inte tungt att ta sig upp for backen. Då gick det lätt och bra hela vägen. Några år senare frågade jag Wessman vad det kunde ha varit.“Vet inte” svarade han.

Sagesman : Rune Karlsson i Vabo, Odensvi.

   En liknande historia från Karrum.
En vacker lördagskväll på hösten omkring år 1860 hade några Karrumsflickor gömt sig bakom några buskar nära landsvägen på krönet av den branta backen som hade sin lutning mot “Svarttorpegrind” och Karrums by. De väntande på en pojke, som varit till kvarnen (Havet eller Strömstad) efter mäld, och tänkte “skrämma” honom. Skjutsen hördes på långt håll, hjulen gnisslade, hjulringarna stötte mot den ojämna vägens stenar. Vagnen närmade sig mycket långsamt. Så syntes så småningom hästen, som var alldeles löddrig av svett och drog mäldlasset med stor ansträngning. Körkarlen satt på en säck längst fram. Så upptäckte flickorna en stor, svart varelse, som fanns längst bak på lasset. Vid en flickas förskräckta rop: Å Herre Jesus - försvann den svarte, och hästen föll framstupa, när tyngden på en gång försvann. Körkarlen, blek och darren, berättade att mitt för Odensvi kyrkogård hästen plötsligt börjat dra så tungt att han bara kunde gå steg for steg, ända till Svarttorpbacken.

(Vägen då gick rakt upp från början av Jonstorpsbacken upp till den jämna platån samt därefter rakt ned mot Karrum, Rest av den gamla vägkanten syntes ännu 1972 innanför staketet vid Hans Nilssons åker).  

"Ur farmors berättelser" av Rickard Nilsson, Karrum, Odensvi.

Sagesman: Helge Wessman

OM JAKTHISTORIER

Sagesman: Rune Karlsson, Vabo Odensvi

DÄR DET SPÖKAR

  Det var ett gäng drängar som spela kort i en drängkammare till sena natten. När de sluta kortspelet, prata de spökhistorier en stund, för de skulle ju ut i mörkret för att komma hem.

 Den ena historien värre än den andra. Då sa någon, det ligger en torpstuga här uppe, där det skall spöka så ingen kan vistas i den. De var tysta en stund, så sa någon ska vi inte undersöka. De skulle undersöka om det var sanning.

Det var en mörk natt de kom dit och gick in. I stugan var ett kök och ett rum. De var tysta med all den spänning som var för att upptäcka något. Stugan har varit tom i några år så där fanns massor av spindelväv, men det skrämde dem inte för att sätta sej på golvet för att vara tysta. Här var tyst, klockan var då ett, men efter ett börja det att höras små dunster av dova slag, det tilltog mer o mer, det lät som ett avlägset barnskrik. Och plötsligt hördes som om en golvplanka brutits upp, det blev mera nära inpå besökarna, de kände som att bli skuffade åt sidan, samma känsla hade de allihopa.

De var kvar för att få se något, men det var ljud som gick som i vågor, högre och lägre. Efter en stund börja de må illa, då gick de hem i tystnad till var sitt. Anledningen var att ett spädbarn blivit begravt under golvet i stugan.

Sagesman : Henry Svensson, Stora Skälhem, Odensvi

Sagesman : Carl-Axel Bröme, Ogestad, Odensvi

   Från domarringen går en skogsstig in i skogen mot Kolaberget. Mina äldre släktingar har berättat att man där reste och kolade en mila. Vad kolaren hette kom man inte på, men att det var ensamt därute kan man förstå, men man menade att kolaren hade god hjälp av “skogsfrun”

Sagesman : Rune Karlsson, Vabo, Odensvi

   Farmor trodde bestämt, att de avlidna firade julotta kl 12 på julnatten. Hon torkade alltid av sittplatsen med sina vantar för att få bort sanden, som blivit kvar.

"Ur farmors berättelser" av Rickard Nilsson, Karrum, Odensvi

Det gamla tandvärksträdet fullt med gamla hemsmidda spikar.