|
Kärleksdrycker
Di trodde att om di tog en ormgadd och lade
den i något, som di kunde få den di ville ha att äta upp, så skulle
det väcka kärlek. Jag kommer ihåg en historia, när jag var barn.
Det var en flicka i Mulesta, som hette
Tiolin. Så var det en dräng i Kvigesta, som hette Axel, di var
fästfolk. Men så börja Tiolin att dra sig ifrån. Axel kom en kväll
och träffas. Då hade han ett äpple, som han gav till Tiolin, men hon
misstänkte något, så hon åt ej upp-et. När hon gick förbi svinstia,
kasta hon äpplet till svinen. Det var en so, som åt upp-et. När Axel
kom sedan och gick förbi svinstian, var det en so skulle över
stängslet ut till Axel.
Nedtecknat av Axel Hjort,
Sandhem Karrum, Odensvi 1960-03-25
 |
Odensvi kyrka ligger vid en örik sjö,
strax intill reser sig en stor moränkulle, Möckelkullen.
Ett jättepar roade sig med att gräva upp en kulle bredvid Kyrksjön, Möckelkullen.
Det blev djupa spadtag och ur marken uppstod den grop som idag kallas för Eneby göl.
När Möckelkullen var uppgrävd roade sig jättarna med att kasta ut några spadtag i
Kyrksjön. Jättefar tog ett stort tag och kastade det långt bort mot Odensviholmslandet.
Det blev Storö.
Jättekvinnan ville också tävla och kastade även sitt spadtag ut i sjön. Men det
blev inte så stort och inte kunde hon kasta det så långt heller. Det blev Lillön.
Men jätteparet hade också ett par barn som ville pröva sin styrka. De var lika
starka, tog lika stora tag och kastade lika långt. Så kom de små Sällskapsöarna till.
|
En bonde från Fröö var ute på sjön och
fiskade. Då fick han se ett stort fartyg komma seglande från Rödgrindsviken.
Förskräckt kastar han sina fiskedon i sjön och ror allt vad han orkar mot land. Han kom
lagom undan för den mystiska farkosten, som styr mot Ginebäck och rätt in i
Möckelkullen. Bonden hann med att se att den höga kullen stod på silverpelare.
|
Odensviborna kristnades så småningom och en kyrka skulle byggas på Havets mo. Men det
som byggdes på dagen rev trollen ned på natten. Då kom man överens om att binda för
ögonen på ett par vita tvillingstutar, fästa en stock byggnadsvirke vid dem och låta
dem knega iväg. Där stutarna stannade skulle en ny kyrka kunna byggas. Stutarna stannade
på den plats där kyrkan idag ligger och där blev man inte störd av trollen.
När kyrkan var färdig var församlingen utfattig och hade inga pengar till
kyrkklocka. Borta i Härtsberg bodde en jätte "som var rik som ett troll". Han
kallades "Gubben Grönrock". Dit gick nu församlingsborna och bad att få låna
pengar. Det fick de och kyrkklockan kunde gjutas och alla var nu nöjda.
Men Grönrock ville snart ha tillbaka sina pengar, och när man inte kunde betala
tillbaka dem så fort som jätten ville så blev han vred. Han gick upp i klockstapeln,
tog klockan och kastade den långt ut i Kyrksjön. På det djupaste stället mellan
Prostgården och Odensviholm lär den ligga än idag. Många försök att fiska upp den
har misslyckats. Man har haft den uppe i vattenytan men aldrig kunnat vara tysta i
glädjen över att få tillbaka den.
Detta var nämligen förutsättningen för att räddningsföretaget skulle lyckas. Med
brus och dån har den sjunkit mot djupet igen.
Dessa sägner är hämtade ur boken
"Tjustkrönika" av Valentin Peterson.
|
För länge sedan kom där en dräng, som tog sig anställning i Karrums by. Efter en tid
framkom dock att denna dräng vid namn Mårten, var fredlös, eftersom han vid ett
tidigare tillfälle hade dräpt en man. Att vara fredlös betydde att vem som helst kunde
dräpa honom, utan att bli straffad. Dessutom fick man som fredlös ej umgås med andra.
Nu var det så att bondens dotter och Mårten hade funnit tycke för varandra, och hon
tog med honom ut i skogen. Mårten fick bo under ett flytblock i skogen, och jäntan
försåg honom hela tiden med mat. Efter ett år (ev.två) utlystes i Sverige allmän
amnesti för alla fredlösa. Detta betydde att Mårten kunde lämna sitt gryt och slå sig
samman med sin kära, som under denna period hade blivit gravid.
En lokal berättelse som jag nedtecknat
Mårtens gryt finns markerat och passeras av tjustleden, inte långt från Karrum.
En andra verision av:
Mårtens Gryt
Mårtens Gryt. Dä ligger på gränsen
mella Karrum å Ogsta. Dä va en tjuv, som hette Mårten, som bodde
där. Han bodde där, nedergång unner å flyttblock övanpå. Di to-n,
när han sov. Han hade bå yxer å bössa. Han vart dömder te döden i
gamle byn å avrätted vi Stegla va avrättningsplassen då. Dä hende i
början å 1800 talet, så dä ä sant.
Nedtecknat av Axel Hjort,
Sandhem Karrum, Odensvi 1960-01-14
|
Vid gården Näset finns en grotta vid namn Drakgrottan, där Båtsman Fröling en gång
varit på "Drakjakt". Han berättade själv historien:
Han hade själv sett draken flera gånger, när den hade solat sig utanför grottan.
Fröling hade planer på att fånga den, för att sedan kunna visa upp den på Vimmerby
marknad, och hade därför själv snickrat ihopp en fälla. Draken var stor som ett
"saluve´s-trä", alltså ca 3 fot lång och blåste genom nosen, så att det
hördes lång väg. Flera gånger hade han och hans medhjälpare lyckats smyga sig på
draken, men alltid hade deras planer misslyckats, vilken han tillskrev assistentens brist
på sinnesnärvaro.
Nedskrivet av Hans Nilsson i skriften: - Det Odensvi jag minns -.
Grottöppningen i bergsmassivet kan vara så där två meter i höjd och hälften så
bred. Och från dess svarta innandöme djupt nere drar en kall källarluft oss till
mötes, alldeles som framför stollgången till gamla järngruvor.
-Där på stenplattan, utanför ingången brukade draken ligga och sola sig,förklarade
vår ciceron -men aldrig hörde man att han rörde någon människa eller något djur här
i gårdarna och torpen, så det är antagligt att han "slank" ner i sjön när
han skulle proviantera...
Då var emellertid grottan betydligt djupare än nu för tiden. Alla de där stora
stenblocken får man hasa sig över när man skall gå ned i den, ty de ligger över den
djupaste klyftan neråt djupet.
Klockaren Hornvall var mycket intresserad av minnesmärken och egendomligheter i naturen,
och en dag kom han opp till grottan och praktiserade sig ner i den.
Det hände ca 1885 , och när Hornvall återkom till dagsljuset, var han alldeles kritvit
i ansiktet och hela karlen skakade och skalv som ett asplöv. Vad han hade skådat där
nere fick ingen människa veta, men så mycket antydde han emellertid, så man förstod
att det var något särdeles hemskt - kanske ett vidunderligt kadaver eller dylikt, och
det var efter detta som stenblocken vältrades ner...
- Si draken, han va som ett saluve´s-trä te längden, å krälede å kröp gjorde han
som e ödle...
En sommar innan Hornvall var där hade man gjort försök att fånga in honom. Båtsman
Fröling var det som stod för den saken och en kompanjon hade han skaffat sig. Som
verktyg beställde han en stor tång hos gårdssmeden, och när de sedan fångat in draken
var det meningen att förevisa honom på marknaderna i Locknevi, Getterum, Vimmerby och
Västervik och vad de nu hette. Både länge och väl lågo de båda kumpanerna på utkik
häroppe och i början var de inte tillräckligt tysta, ty det dröjde ganska länge innan
draken kröp fram. Nosen vädrade ivrigt och ögonen glimmade kallt och hårt när han
kände frejden efter de båda karlarna. Och han fräste ilsket och spottade fragda lång
väg omkring sig.
Men de baxade minsann inte för detta, utan Frölings kompanjon som hade hand om tången,
hasade sig fram så pass långt att han kunde knipa honom i nacken med den. Och i samma
ögonblick blev det ett förfaseligt liv och leverne här utanför. Draken fräste och
snodde med stjärten, och Kalle, han som höll i tången och bände som den värste
hammarsmed vid sin härd.
Fröling ,som rusat opp och skyndat fram för att hjälpa till, förstod nu att det var
stört omöjligt att behålla honom i tångens gap. Borta i skymundan hade de ett
tjärbloss instucket i en skreva, att ha till hands ifall det skulle gälla en skyndsam
nedfart i grottan. Han visste ju att elden var alla vilda djur skygga för och nu ville
han med detta hindra draken att kasta sig över dem, när han klarat sig loss. Fröling
skyndade sig fram med sitt tjärbloss, och i ivern kastade han det rätt över nosen på
draken, som vred till så att Kalle for över ända och släppte tången. Det tog inte
många minuter för draken att rusa ner i sin håla och där stod de båda karlarna och
tittade på varandra, medan kallsvetten rann, och det enda de hörde var ett dovt muller
nerifrån grottan där han försvunnit.
Det blev sålunda inget marknadsnöje av den draken, och frågan är väl om det inte var
Frölings tjärbloss som tog knäcken på honom, ty efter den expeditionen har ingen
människa någonsin sett till honom mera.
Denna sägen finns med i boken
"Pennorna" årgång 1960.
Min svärfar, som ä hemma i Odensve Socken omtalar, att vid Näset, utmäd Tyn, är
en röfverkula, som både jag och många hafva sitt. Der skulle förr hafva bott röfvare,
hur många, det är obestämt. En dag gek bönderna på gärdet i Fallvik å slo. Så kom
röfvera å tackade dem för di har fått bott der i sju år, men di sade, att di inte
hade gjort dem något onnt mer än di hade stullat en fåra ifrån dem, å det bad di om
förlåtelse för. Di sade, att di inte ville bo der längare, för Odensve kyrkklåckor
var så skarpe, di tålte inte å höra dem.
Det har varit en klåckare i Odensve, som hette Hornvall. (Om det har varit af den
Hornvalle-slägten, som nu är, vet jag ej.) Han reste till röfvare-kulan å geck ner
deri. Han var nere så djupt, så han horde vattnet i sjön blaske öfver sig. (Det är
minst 30 famnar öfver sjön ingången är.) Han fannt en dörr. Den skulle han ypna, men
då var det, som han hade hört en hunn mårra der innom. Han blef rädd å geck upp igen.
Han trode sig, när han geck ner att finna både guld å selfver der nere, hade han tortt
sig att ypna dörra, så kan det nog hända, att der inte var så utan inne i rummet.
Hornvall bestyrde, så hålan blef tilltäpt mäd några stene, så nu kan en blått gå
ner omkring en 6 eller 7 alnar. Det är en trappsteg att gå ner på, fast det nu är
förfallet mycke.
Eklund, 1883. Historien finns i Nordiska
Museets Folkminnesarkiv
|
Ola i Nätviken är rät i sina gärningar men krokig i sina ord. Men det beror inte
därpå, att han kan tala om mer än andra, utan därpå, att han ser mer än andra.
-Det skedde i min ungdom, sa Ola, jag tog vinkel en eftermiddag och rodde ut till grundet,
som ligger strax utanför Korpklinten på andra sidan viken. Jag hade just släppt ned och
kände ett duktigt napp, då det skrällde till alldeles förskräckligt i berget framför
mej, och då jag såg upp, varsnade jag en stor öppning liksom en dörr öppnats för en
gång rakt in i berget.
Rädd blef jag, men jag var också nyfiken att se, hvad det skulle blifva af och därför
satt jag kvar i båten ute på grundet. Så kom där först ett par gubbar, troll,
förstår du, ut ur berget och buro mellan sig en stor blankskurad kopparkittel, som de
fyllde till två tredjedelar med vatten, hvarefter de placerade den på ett par stenar
alldeles i närheten. Rädd var jag , men mera nyfiken. Nå trollen vände så åter in i
berget, men återkommo strax, den ene bärande en väldig fång ved, och den andre en
fiskhåf. Den förre gjorde så upp eld under kitteln och den andre begynte håfva fisk ur
sjön. För hvarje håftag hade han håfven full med fiskar, stora och små om hvarandra
och alla tömde han i kitteln med småstenar, snäckor och annat slam, som följde med
håfven upp från sjöbotten. När så braständaren fått elden i fart, gick han in i
berget och hämtade en saltpåse, som jag tyckte, hvilken han också tömde i kitteln, som
nu blifvit bräddfull och kokte och puttrade, så det mullrade långt ut åt sjön.
Jag trodde , att trollen skulle slå sig ned och äta, sedan fisksoppan blifvit färdig,
och var nyfiken att få se, huru de skulle bära sig åt och så stannade jag kvar,
oaktadt rädslan.
Ändtligen blef soppan kokt, kunde jag förstå, ty trollgubbarnansmakade af den, grinade
belåtet och gingo in i berget.
Jag trodde de skulle hämta någonting att bära kitteln med, men strax kommo de åter
ledande mellan sig en anskrämmeligt stor, okristligt tjock och riktigt mossgammal
jättegubbe. Det var nog gammelfar själf, kunde jag begripa, han höll minst tio fots
diameter i storcirkel och han sa någonting som lät likt en aflägsen åska. Gubben
placerades på en stor flat sten, och så begynte de bägge smågubbarna att vrida om
hufvudet på honom, så jag trodde meningen var att bringa honom om lifvet, men till min
häpnad och ej lilla förskräckelse såg jag, att de endast skröfvo hufvudet af den
oformliga kroppen och ställde det på marken bredvid. Därpå gingo de efter kitteln och
stjälpte hela dess innehåll i jättegapet och så satte på hufvudet och skröfvo fast
det igen. Där satt nu jättegubben och såg så innerligt nöjd och belåten ut, han
klappade sig på magen och hela hans anlete skan af välbehag. Efter en stund ledde de in
honom i berget, hvarefter de kommo ut och hämtade kitteln och fiskhåfven. När gubbarna
så ingått, slogs berget igen med en skräll, och en skakning så att en stor sten, som
låg där ofvanpå, stor som en halmdös, ramlade ned och kan ses än, där den ligger i
sjölaggen.
Ja, du må tro´t om du vill, men så va dä i alla fall, sa Ola.
Signaturen ATS, Västerviks Veckoblad, 1
september 1916
(med tillstånd av Västerviks-Tidningen)
|
Mäster Nicolaus eller Nils, som namnet förkortades till, den femte prästen efter herr
Peder, som ville förbli vid gammalt och fornt, och således var Dackes anhängare,
bortsläpades härför av kungens folk och blev avrättad i Stockholm 1542.
Känner någon till mer om historien ? Mäster Nils finns omnämd i "Gods och
Gårdar" samt i "Pennorna (1960)"
|
| |
| |